Det samnordiska konstprojektet ”Variationer/Variasjoner”  resulterade i en första utställning i Rackstad Konstgalleri i Arvika, Sverige i november 2004.

Värmlands Folkblads konstrecensent skrev följande konstkritik den 13 november 2004:

Är konst en könsfråga?

Nordiskt projekt visar resultatet

FOTO: LENA BONNEVIER

Hyllning till mormor Xenia. Kvinnliga grytlappar i manlig elektrokoppartråd ­ Barbro Eriksson från Åland har fått en ny dimension på det textila sen hon kom med i konstprojektet.

  

"Varför just jag?" undrade åtta nordiska konstnärer som för ett par år sen inbjöds att delta i ett värmländskt konstprojekt med genusperspektiv. Danskorna och norskorna förstod inte ens vad ordet genus betydde.

Efter två veckolånga vistelser med workshops på Kyrkeruds folkhögskola har funderingarna kring kvinnligt och manligt slagit rot ordentligt hos dem. Hur de uttrycks i deras konstnärskap kan ses på Rackstadmuseet.

  

  2004-11-13

  "Variationer" eller "variasjoner" heter utställningen, som har vernissage i dag. Och det är vad det handlar om: konst av alla de slag. Dekorativ och tankeväckande.

  ­ Jag har aldrig tidigare tänkt på mig själv som en kvinnlig konstnär, säger norska Helene Stub, Oslo.

  Men enbart kvinnor var inbjudna till projektet, som initierades av Region Värmlands ordförande Angelica Rage och haft Birgit B-Blank från Konstfrämjandet i Värmland som pådrivare. På Kyrkerud har kvinnorna "undervisats" i genusfrågor men framför allt diskuterat!

  ­ Vi har upptäckt att vi är väldigt olika, och har varit väldigt oeniga. Men den sorts oenighet som gör att man blir bättre vänner än om man inte varit oeniga, klargör Helene Stub.

  KONSTVERKEN SOM INGÅR i utställningen ­ och som sen ska gå vidare till de övriga deltagarländerna Danmark, Norge och Åland/Finland ­ har var och en däremot arbetat fram på hemmaplan. Annorlunda än förr?

  ­ Nej, vi har nog inte gjort annat än det vi gör, men fått nytt perspektiv att se på det vi gör, säger Helene.

  Men det där visar sig vara en sanning med modifikation.

  ­ Jag bestämde mig för att måla rött. Det har jag aldrig gjort innan, säger danskan Else Elisabeth Andersen, från Odder på Jylland.

  Hon har dels målat med akryl på akrylskivor och skapat verk som hon kallar Screening, inspirerad av besök på sjukhuset i Århus: kanske DNA-porträtt. Dels har hon målat på pannå, oregelbundna linjer som också ska kunna ses som en målerisk DNA-kod, säger hon, men som samtidigt skvallrar om att hon i vanliga fall målar mycket nordisk natur.

  LANDSMANINNAN Karen Degett, med ateljé i Danmark men bostad i Ystad, har en betydligt starkare förankring i köns- och samhällsdebatten. Hon presenterar en ikonostas, en vägg med tolv målningar, bilder hämtade ur "den heliga familjen" med all våld och terror som kan rymmas i den.

  ­ Mer tabu att tala om än något annat, säger hon.

  Hennes andra verk är en "biktstol", en ljudinstallation med tre rum där man kan lyssna till vittnesmål från kvinnor som utsatts för övergrepp eller till fakta om samhällets och den katolska kyrkans "insatser" på familjeområdet.

  Norskan Marina Linge, Oslo, har gjort en vänligare installation: ett mentalt rum för kvinnor. Inspirerat av Virgina Woolfs essä A room of one´s own, säger hon.

  ­ Förut har jag varit så upptagen av att inte berätta nånting med min konst. Denna gången vill jag berätta.

  Helene Stub har också gott om undermeningar i det tillsynes dekorativa. Hon använder rosen som en metafor, och har kanderat tusen rosor, alltså kokat dem i sockerlag varvid de fallit sönder, och sen byggt upp dem igen kronblad för kronblad! 365 rosor, en för varje dag på året, har placerats i ett så kallat rosarium där spegel- och skuggeffekter gör dem till många fler. Lika många spärrar en av de två ingångarna till utställningssalen.

  ­ Vi trampar så lätt på andra för att nå våra mål, säger Helene och undrar om besökarna väljer att trampa på hennes rosor.

  Hennes fascination för det repetitiva dag-för-dag kommer igen i ett videoverk och ett par målningar.

  Till synes genomkvinnligt är också åländska Barbro Erikssons verk, bland annat en kollektion virkade grytlappar. Men de är virkade i ett "manligt" material: elektrotråd, 40 år gammal, som hon kommit över ett stort och vid det här laget urmodigt lager av.

  ­ Koppar som leder värme, vilket ju är en paradox, konstaterar hon.

  Konstverket är tillägnat hennes mormor Xenia och andra viktiga kvinnor i hennes liv.

  ­ Jag har fått en ny dimension på textil under de här två åren, tillstår Barbro.

  Gruppens andra finlandssvenska, Keathy Ericsson-Jourdan, bosatt i Stockholm, har vågat vara kvinnlig i sitt måleri med intima plagg svävande bland rosor, skogsstjärnor och blåbär.

  SVERIGE REPRESENTERAS i den gemensamma utställningshallen av Karlstadskonstnären Ulla Magnusson, som i tre collage och en stor gobelängväv vill illustrera män och kvinnor som parallella stråk fast ändå varandras komplement.

  Jo, där finns en svenska till i gruppen, Katja Aglert, Stockholm. Men hon har inte tagit med sig nånting till museet utan i stället gett sig in dess gömmor, jobbat inifrån.

  ­ Jag har tänkt mycket på museernas roll och uppgift, och på vilka faktorer som bestämmer hur samlingarna ser ut, förklarar hon.

  Hon räknade alltså verken i Rackstadmuseets samlingar, och upptäckte att där fanns ganska många fler manliga än kvinnliga konstnärer representerade. Men än värre blev det när hon räknade det som hängde framme: 58 manliga och tre kvinnliga konstnärer!

  Alltså plockade hon fram all kvinnlig konst hon hittade i presentabel form och valde ut exakt lika många manliga verk. Allt detta har nu hängts och ställts fram på ett nytt, tematiskt sätt i utställningshallen för de fasta samlingarna.

  ­ Säkert blir det diskussion om detta. Men det är bara nyttigt, tycker museichefen Maud Forsberg.

  

LENA BONNEVIER